Introduktion till Månadens kurtisan

Kurtisan konverserar, Paris ca 1900

De av er som känner mig personligen har inte kunnat missa min fixering vid 17- och 1800-talets storkurtisaner, Grande Horizontales, sexarbetare och festfixare extraordinaire. Det som fått mig så fascinerad är deras ogreppbarhet. Ju mer jag läst, desto tydligare har det blivit att de förutfattade meningar jag hade om vad en kurtisan var för något var just det - förutfattade meningar, fördomar grundade i en modern syn på både kvinnoideal och prostitution. Det är ett intresse grundat i insikten att de var offer för både kvinnoförtryck och dubbelmoral, men för den skull varken var våp, konformister eller ens sympatiska alla gånger. 

Frågan är väl egentligen: Varför tycker jag att de är viktiga? Och varför tjatar jag så förbaskat?

Svaret är, gravt förenklat, för att dämma min ilska över att historien verkar ha glömt dem, förpassat en grupp drivna, intelligenta, rebelliska kvinnor till någon slags skambelagd musaroll där deras samlade värde mäts i vad männen som köpt rätten till deras tid och kropp lyckats prestera politiskt eller kulturellt.

De här kvinnorna var skugglandets superstjärnor. Förpassade till en egen social sfär tillsammans med andra moraliskt tveksamma individer levde de sina liv strax utanför det respektabla toppskiktet, en sfär dit rika och mäktiga män kunde bege sig på lite social turism för att ha relationer med "fallna kvinnor" eller känna sig kulturella genom att dricka vin med konstnärer och skådespelare. Termen demimonde är av 1800-talsdatum, och betyder grovt översatt "halvvärlden". Det är ett träffande begrepp.

Bland dessa kvinnor hittar vi en brett spektrum av personligheter, bakgrunder och drivkrafter. Jo, och utseenden också. Ingen av de stora kurtisanerna såg väl ut som stryk för sin tid, men långtifrån alla ansågs sådär fantastiskt vackra. De byggde sina liv och karriärer på helt olika kvaliteter, och samhället runt dem dömde dem också olika hårt. Det de alla har gemensamt är att de genom sin plats åtnjöt en större social och intellektuell frihet än sina respektabla systrar, samtidigt som de var fullständigt beroende av att vinna och behålla enskilda mäktiga mäns lust och välvilja. Den lilla trygghet som "fina" kvinnor åtnjöt i sin position som Kvinnor med stort K var förverkad vid en flickas första sexuella snedsteg, och det inträffade för de flesta av de här kvinnorna tidigt i livet.

Varje månad tänker jag presentera en ny kurtisan för er. Jag är inte naiv nog att sätta ett datum och hålla det, men Månadens kurtisan för april kommer att presenteras innan 1a maj. Jag tror att det blir Marie Duplessis, eller möjligtvis Catherine Walters. Oavsett vilket så förtjänar hon att bli ihågkommen.

...och BDSM. Tillåt mig att såga den hegemoniska sexkulturen en aning.

Det har slagit mig att BDSM är världen där allt ställs upp och ner. Det som verkar förtryckande är frigörande, det som verkar vara en maktposition är helt beroende av att makten frivilligt och medvetet lämnas över. På det sättet så står (etiskt utlevd) BDSM i skarp konstrast till den heterosexuella vaniljsfär som så ofta pekar finger och förfasar sig över att sådant våldsförhärligande får lov att existera i möblerade rum. Där är det förtryckande faktiskt just förtryckande, och de överordnades makt är inte frivilligt överlämnad.

Jag är oftast sexuellt submissiv. Ibland är jag sexuellt dominant. Humanist, feminist och övertygad individualist är jag dock alltid. Att leka med våldtäkt och övergrepp är för mig ett sätt att återta kontrollen över en situation som genom min position som kvinna annars förväntas göra mig till ett sexigt offer eller övergreppet mot mig till underhållning. Jo, för våldtäkt fetishiseras långt utanför ramarna för ömsesidiga BDSM-lekar. Skillnaden är att i en BDSMsituation så är de verkliga maktpositionerna gravt vridna till min fördel. Jag kan få det att sluta när jag vill, jag kan i förhand reglera vilka inslag som finns och, här kommer pudelns kärna, jag har själv fått välja det. Ett verkligt övergrepp är baserat på maktlöshet, ett spelat på det egna valet. Jag har vid något tillfälle i livet fått upptäcka att jag får fantastiska adrenalinkickar av att leka med spelade övergrepp och spelad underordning, och därefter gått till mina partners och sagt "Jag vill att du ska tvinga ner mig. Jag vill att du ska låtsas våldta mig. Jag vill att ska hålla den charaden uppe tills jag ger dig tecknet för att jag vill att vi ska bryta. Om det är något du också vill så kör vi."

Jag har mött argumetet att det är att trivialisera våldtäkt och gravt respektlöst mot de som utsatts för ett riktigt övergrepp. Jag har två saker att säga om det.
1, Det är ett argument som i första hand framförs av människor som inte själva våldtagits, men gärna vill leka beskyddare för alla stackars offer som finns där ute. Jag har aldrig hört någon som faktiskt blivit våldtagen säga att de känner sig kränkta av att det finns folk som sysslar med BDSM. Däremot så känner jag flera (mig själv inkluderad) som har traumatiska erfarenheter bakom sig som upplever den tydliga maktuppdelningen i att frivilligt få lämna ifrån sig eller ta emot makt som helande och rent av terapeutisk.
2, Rapeplay och slavlekar relaterar till verklig våldtäkt och verkligt slaveri ungefär som paintball eller dataspel relaterar till verkligt krig. Att spela Army of two är inte respektlöst mot irakiska krigsflyktingar. Väldigt få idag tror väl seriöst att WoW får unga män, kvinnor och transor att tycka att det är helt ok att köpa ett extremt fult svärd på e-bay och sen gå ut och kötta pensionärer för xp. 

I min position som kvinna i en heterosexuell/heterosocial kontext så definieras jag i relation till en historiskt situerad kvinnoroll som, även om den förändrats sedan 1860, fortfarande visar drag av att ha utvecklats därifrån. Jag uppmuntras inte att ta för mig, i en situation där männen omkring mig förväntas göra det. Jag förväntas bli smickrad av närmanden, nästan oavsett hur påträngande och besvärande de är, och om jag besvarar dem för entusiastiskt så ses jag som slampig, om jag avvisar dem så är jag en sur bitterfitta. Dubbelbestraffning smakar bättre om man kryddar med lite skuld. Och hela våldtäktsklustret är en enda, stor skuldfälla.

I en vaniljsituation så ramar normen in mina valmöjligheter, begränsar vilka uttryck för att protestera eller berätta vad jag vill som jag kommer undan med utan att vara "okvinnlig", för inom vaniljkulturen finns ingen tradition av att prata igenom, kolla av och sätta upp tydliga gränser. Jag har i alla fall aldrig varit med om en vaniljrelation/vaniljONS som börjat med att man medvetet drar upp gränserna för vad som är ok innan man börjar sexa. Det "förtar ju spänningen", "sabbar tillfället" eller helt enkelt bara känns lite fånigt. Jag menar, vi ska ju ändå bara göra normala grejer. Sen upptäcker man till sin stora chock, när man ligger där med en kille över sig, att hans begrepp om normala, vanliga vaniljgrejer var att hålla fast ens huvud medan han munknullar en eller daska en på röven och kalla en hora, eller på andra hållet att båda blir så osäkra över var gränserna går att all spontanitet ändå försvinner. Nej tack, om alternativet är endera sex som är förnedrande på riktigt (genom att poängtera min i resten av livet väldigt tydliga underordning utan att det är en lek, en fantasi, inte på riktigt) eller sex lika spännande som rumsvarm filmjölk så föredrar jag lugnt att slösa en halvtimme på att prata före. Trist bara att själva viljan att på förhand definiera (och därmed ta makten över vad som kommer att hända med ens kropp) är ett hot mot den sexuella maktordningen, en maktordning som inom BDSM är formaliserad och genomskinlig.

Jo, det må låta hårt, men jag ser BDSM som en sexuell praktik där båda parter får en tydlig rätt att definiera sina gränser, i skarp kontrast till den hegemoniska sexualkulturen där allt förväntas vara underförstått och alla makttransaktioner sker utan vidare analys eller eftertanke.

Sex är i sig själv ingen arena för ideologiskt styrd aktivism, och tanken på att någon, någonstans skulle hänge sig åt sex de inte gillar med någon form av samhällets bästa i åtanke är både fasansfull och löjeväckande. När jag här hävdar att BDSM har tydliga fördelar jämfört med vad som slarvigt nog kallas heterosexuellt vaniljsex så är det inte en uppmaning till vaniljpersoner där ute att genast ge sig i kast med andra sorters sex istället för det oöverlagda, oförhandlade sex utan säkerhetsspärrar som de nu håller på med. Däremot så har BDSM-scenen en del att bidra med för att göra även vaniljsex SSC (Safe, sane and consensual). Kampanjen prataomdet startade en nödvändig diskussion, som tyvärr dog ut lite för snabbt för att hinna lämna något varaktigt kvar i det allmänna medvetandet. Frågan om gränser och kontrakt i sexuella relationer behöver fortsätta att ältas, gnuggas, stötas, ruskas om och byggas ut tills det blivit lika självklart att prata om sex innan man har det som det är att prata om vilken slags film man gillar innan man går på bio. (Eller det kanske är ännu en utopisk bild jag har? Att om man ska på biodate så kollar man först med den andre vad de gillar, så man inte råkar utsätta en  Broarna-i-Madison-county-typ för Saw III?)

BDSM har i sig potentialen att vara subversivt. Låt inte den första moralpaniska magkänslan lura er att tro något annat.

På jakt efter en början

I början var könet.

Nej, vi börjar om.

I början var viljan att veta.

Plagiat från Foucault, vi försöker igen.

I början var viljan att sönderdela verkligheten i små, små bitar, peta på den, leka med den och använda den för att knulla med. 

Jo, nu börjar det likna något.

____________________________________________________


Det här ska bli en blogg om sex, genus, pornografi, historia, performativitet, hantverk, skönhet, normer, feminism och ideal, allt ihopvispat till en krämig smet som ni får associera som ni vill till. Ibland blir jag personlig. Jag har alltid sett det personliga som en källa till förståelse, inte som en utgångspunkt för att ogiltigförklara sagda insikter.

Välkomna! Vi har en lång vår framför oss.